SASS
Plattdeutsches
Netzwörterbuch
SASS Plattdeutsche Lehrmaterialien
öffnen
Hoch > Platt
Platt > Hoch
Förderer
Aussprachehinweise
Benutzungshinweise
Abkürzungsverzeichnis
Allgemeine Informationen
Bücher
Fehrs-Gilde
Hoch > Platt
Platt > Hoch
Suchen
Menü
Förderer
Aussprachehinweise
Benutzungshinweise
Abkürzungsverzeichnis
Allgemeine Informationen
Bücher
Fehrs-Gilde
Hochdeutsch
Plattdeutsch
direkte Treffer
Substantive
Allgemeinverbindlichkeitserklärung
Anornen
f
för allgemene Gell, Pl.: Anornen/~s ...
Entscheidung
[Anordnung]
Anornen
f
, Pl.: Anornen/~s
Verfügung
Anornen
f
, Pl.: Anornen/~s
Allgemeinverfügung
Allgemene
Anornen
f
, Pl.: Allgemene Anornen/~s
einstweilige
Anordnung
vörlöpige
Anornen
f
, Pl.: vörlöpige Anornen/~s
einstweilige
Verfügung
vörlöpige
Anornen
f
, Pl.: vörlöpige Anornen/~s
Verben
jmdm etw
vorschreiben
[von jmdm etw fordern]
een wat
anornen
Konjugation
×
Konjugation von ornen
Infinitiv; Imperativ (sg, pl)
Person
Präsens
Präteritum
Partizip II
ornen; orn, ornt
ik
orn
orn
(ornde, ornede)
ornt
du
ornst
ornst
(orndest, ornedest)
he/se/dat
ornt
orn
(ornde, ornede)
wi/ji/Se/se
ornt
(ornen)
ornen
(ornden, orneden)
(in Klammern regionale Nebenformen)
einstweilige
Verfügung
treffen
vörlöpig
anornen
Konjugation
×
Konjugation von ornen
Infinitiv; Imperativ (sg, pl)
Person
Präsens
Präteritum
Partizip II
ornen; orn, ornt
ik
orn
orn
(ornde, ornede)
ornt
du
ornst
ornst
(orndest, ornedest)
he/se/dat
ornt
orn
(ornde, ornede)
wi/ji/Se/se
ornt
(ornen)
ornen
(ornden, orneden)
(in Klammern regionale Nebenformen)
etw
anordnen
[etw anweisen]
wat
anornen
Konjugation
×
Konjugation von ornen
Infinitiv; Imperativ (sg, pl)
Person
Präsens
Präteritum
Partizip II
ornen; orn, ornt
ik
orn
orn
(ornde, ornede)
ornt
du
ornst
ornst
(orndest, ornedest)
he/se/dat
ornt
orn
(ornde, ornede)
wi/ji/Se/se
ornt
(ornen)
ornen
(ornden, orneden)
(in Klammern regionale Nebenformen)
etw
verfügen
[etw anordnen]
wat
anornen
Konjugation
×
Konjugation von ornen
Infinitiv; Imperativ (sg, pl)
Person
Präsens
Präteritum
Partizip II
ornen; orn, ornt
ik
orn
orn
(ornde, ornede)
ornt
du
ornst
ornst
(orndest, ornedest)
he/se/dat
ornt
orn
(ornde, ornede)
wi/ji/Se/se
ornt
(ornen)
ornen
(ornden, orneden)
(in Klammern regionale Nebenformen)
etw
verhängen
wat
anornen
Konjugation
×
Konjugation von ornen
Infinitiv; Imperativ (sg, pl)
Person
Präsens
Präteritum
Partizip II
ornen; orn, ornt
ik
orn
orn
(ornde, ornede)
ornt
du
ornst
ornst
(orndest, ornedest)
he/se/dat
ornt
orn
(ornde, ornede)
wi/ji/Se/se
ornt
(ornen)
ornen
(ornden, orneden)
(in Klammern regionale Nebenformen)
einstweilige
Anordnung
treffen
wat vörlöpig
anornen
Konjugation
×
Konjugation von ornen
Infinitiv; Imperativ (sg, pl)
Person
Präsens
Präteritum
Partizip II
ornen; orn, ornt
ik
orn
orn
(ornde, ornede)
ornt
du
ornst
ornst
(orndest, ornedest)
he/se/dat
ornt
orn
(ornde, ornede)
wi/ji/Se/se
ornt
(ornen)
ornen
(ornden, orneden)
(in Klammern regionale Nebenformen)
zum Seitenanfang